I torsdags bar det av till Hamburg från Berlin i en bil fullpackad med journalistkolleger som alla skulle gå på det tyska Netzwerk Recherches årskonferens. NR är en förening som vill främja kvalitativ och undersökande journalistik. Framme i ett soligt Hamburg var målet den tyska public-service tevesändaren NDR (Nordwestdeutsche Rundfunk) som tog emot horder av journalister (mer än 600) från Tyskland och Östeuropa i sina tjusiga lokaler. Temat för konferensen gällde (o)frihet för medierna i östeuropa och en rad kändisar från branschen var där för att försöka förklara lite mer vad journalistik i Östeuropa, och framförallt Ryssland, handlar om. Men mitt under den inledande paneldebatten ringde såklart Petter för att diskutera någon detalj i repet som jag satt ihop och som skulle gå på lördagen, så jag fick smyga ut med min tjutande mobiltelefon samtidigt som Stefan Stuchlik från ARD (tyska SVT) i Moskva mycket livligt berättade hur han (60kg) åkt på stryk av en rysk gorilla-polis (120 kg), när han bevakat en demonstration i mars i år. Men tanken med repet alltså, var att ge lite av en motbild till den mörka, hopplösa bild som förmedlas från Ryssland och andra östländer, att förstå mer av de problem som ligger bakom istället för att nöja sig med att slå fast att Putin är en ond diktator och roten till allt det onda. Oleg Panfilov, chef för centret för journalistik i extrema situationer, menade till exempel att ett stort problem är att journalistutbildningarna i Ryssland är usla och inte skiljer sig nämnvärt från vad som stod till buds under sovjettiden. Hur kan man kämpa för sina rättigheter om man inte känner till dom, resonerar han. Vessela Vladkova från Bulgariens nationella teve var inne på samma spår och menade att det tar generationer för både journalister och allmänhet att förstå vad som är pressfrihet. De 17 år som gått sedan kommunismen försvann är för lite tid för det, tyckte hon.
Tyska veckotidningen Die Zeit:s Rysslands-korre Johannes Voswinkel tycker att det saknas solidaritet bland ryska journalister – att alla slåss var för sig och att yrket har låg status och att förtroendet bland befolkningen för journalister är lågt. Han hade nyligen varit ute i någon håla 300 km från Moskva och träffat redaktören på en tidning där som sagt att ”vi saknar de bra korten”, dvs duktiga journalister som vill berätta det ingen annan vågar säga. Redaktören på den tidningen hade också sagt att det egentligen inte var Putin som var det stora problemet, utan den lokale guvernören. Putin kunde man kritisera, men inte den lokala makten.
Situationen för oberoende medier i Vitryssland brukar beskrivas som mycket problematisk, men en som här gav en helt annan bild var Yuri Shirocko, chefredaktör för BelaPan, Vitrysslands enda oberoende nyhetsbyrå. ”Jag måste nog göra vissa här besvikna”, sa han, ”för hos oss är det faktiskt bättre nu än för fem år sedan. Då blev journalister trakasserade och sönderslagna, idag händer det inte.”. Hans problem var istället ryska kapitalstarka medieföretag som kommer och grundar lokalredaktioner i Vitryssland och då köper upp dom få duktiga journalister som finns.
Sen på lördagen kunde östeuropeer såväl som västeuropeer få inspiration genom att lyssna på tysk journalistiks husgud Günter Wallraff. I en debatt kring ”engagemang och distans i journalistik”, alltså hur blir det med objektiviteten när man klär ut sig och kliver in i en roll, återkom han hela tiden till sitt eget allra senaste Wallraff-jobb: som anställd på ett callcenter. Hans upplevelser om det kan man läsa om här: http://www.zeit.de/2007/22/Guenter-Wallraff
marcus@pronaut.com