Nu morgonen efter att Ulrica Schenström avgÃ¥tt, kan det vara intressant att tänka tillbaka pÃ¥ rapporteringen. Och jag är inte säker pÃ¥ att den hedrar journalistkÃ¥ren. Inte för att den varit snaskig i överkant, utan för att vi varit självcentrerade. Minns de första dagarna: bara fokus pÃ¥ Anders “Acke” Pihlblad. Journalisterna upprördes över hans närkontakt med makten – inte över maktens berusning.
NÃ¥gra oppositionspolitiker – Göran Persson i Medierna, bloggaren och försvarspolitikern Annika Nordgren (mp) och HÃ¥kan Juholt (s) – sÃ¥g problemen ur ett krishanteringsperspektiv istället. DÃ¥ började även journalisterna vakna och ställa frÃ¥gor. Som statsministern hanterade vresigt och hemlighetsfullt.
Och igÃ¥r hade tidningarna hela uppslag med frÃ¥gor och svar – och den sortens genomgÃ¥ngar av en persons liv som brukar komma när rapporteringen nÃ¥r en höjdpunkt och journalisterna vädrar om inte blod sÃ¥ Ã¥tminstone avgÃ¥ng.

Lämna ett svar