Vårt reportage om kritiken som riktats mot DN Kultur, för ensidighet och brist på öppenhet, har väckt reaktioner på flera håll i framförallt bloggvärlden. Debatten hettade ju till efter en artikel där skribenten Andreas Malm, med märklig citatteknik, kopplar ihop den liberale debattören och författaren Johan Norberg med islamofobi.
En av dom som reagerat kritiskt på vårt reportage är Jonathan Leman, som också blev intervjuad i inslaget. Han har kallat det ”tendentiöst” och skriver om ”Medierna” på sin blogg.
Eftersom vi blir angripna har jag valt att svara. Ännu har mitt svar inte publicerats (Jonathan Leman ska ”fundera” på att publicera mitt svar, kanske på måndag i samband med att han själv kommer med en replik. Intressant med tanke på debatten om öppenhet och rätt till replik…)
Jag påpekar bl a att Jonathan Leman gjort en mycket slarvig research i sin ”granskning” av mig och ”Medierna”, och i mitt svar påpekar jag att han blandat ihop mig med min namne när han påstår att jag skrivit en bok om arbetarrörelsens musik. Detta misstag har han emellertid valt att dölja genom att bara korrigera i efterhand, efter mitt påpekande. Ja, ni kan själva läsa mitt svar redan nu, nedan.
/Petter Ljunggren
Jonathan Leman är missnöjd med ”Mediernas” inslag om kritiken mot DN Kultur. Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå hans reaktion. Det var genom att han vände sig till oss som vi först fick idén till inslaget, vi insåg att det fanns en principiell fråga att diskutera. Men Leman är uppenbarligen missnöjd med att historien inte berättades exakt så som han önskade. Och det sätt han försöker kompromettera mig på är minst sagt insinuant.
Han har uppenbarligen googlat lite på mitt namn i sin ambition att ”granska granskarna”. Det är en rätt riskabel researchteknik. Alla som har någon ambition att dra fram intressanta uppgifter vet det och förstår att man måste kolla upp de ”fakta” man hittar. Men inte Jonathan Leman. Följaktligen har han blandat ihop mig med min namne, som författare till en bok om ”arbetarrörelsens sånger”.
Sedan spekulerar han i huruvida jag ”odlat” mitt ”eget oberoende” sedan jag började arbeta för SR och SVT. Det är rena fantasierna och han har naturligtvis ingen aning om hur jag har jobbat genom åren, t ex att jag jobbat för radion i många år före ”Medierna”. Om ett medlemskap och presskort hos fackföreningen SAC skulle vara komprometterande kan man ju verkligen tala om McCarthyism. Nu är jag visserligen sedan ett par år inte längre medlem i vare sig SAC eller någon annan fackförening, men Leman har nog missuppfattat min artikel i Arena om han tror att jag är ute efter att alla måste deklarera vilka fackföreningar de är med i.
Och om det skulle vara en synd att ha skrivit för tidningen Arbetaren är det ju något jag delar med bl a Stig Dagerman och Vilhelm Moberg.
Jag avstår från att försöka reda ut alla märkliga insinuationer i Jonathan Lemans ”granskning”. Det är kort sagt en mycket tunn och grumlig soppa. Hans beskrivning av vårt arbete med reportaget om kritiken mot DN Kultur förtjänar emellertid att bemötas.
Jonathan Leman anar en dold agenda och anser att inslaget var ”tendentiöst”. Alla intresserade kan ju lyssna själva (www.sr.se/p1/medierna). Vi har fått väldigt blandade reaktioner, men påfallande många bloggare anser ju tvärtom att Maria Schottenius hade svårt att försvara sig. Att vi beskrivit kritiken som ett ”perifert randfenomen”, som Leman hävdar, är ju helt enkelt inte sant.
Jag har också svarat Leman via mejl – vilket han inte redogör för på den här bloggen – angående hans kritik mot att vi inte lyfte in Maja Lundgren-debatten. Vi hade redan två exempel och tyckte helt enkelt att det blev tydligt nog för en debatt om huruvida DN:s kultursidor var slutna och enkelspåriga. För oss var det ett okontroversiellt beslut som hade med utrymme och tydlighet att göra. För Leman blir det en dold agenda.
Att Leman inte ville bli titulerad ”liberal debattör och bloggare” – trots att han förklarade att han var just detta – blev vi först lite undrande över, även om det inte var någon stor sak. Vi köpte dock hans argument eftersom han hade en poäng i att det i sammanhanget just var relevant att han var aktiv i kommittén mot antisemitism (apropå hans kritik mot Mana-debatten).
Men att inte få tala om hur det är, nämligen att mycket av kritiken mot DN Kultur kommer från liberala kretsar, det hade varit märkligt i sammanhanget. Det finns ju ett sådant mönster, vilket inte gör kritiken mindre relevant. Det handlar ju om bristen på öppenhet inför en ideologisk debatt, där bl a Johan Norberg anser att han inte fått något utrymme. Vi tycker heller inte att det förtog Lemans kritik mot Mana-debatten, som vi också gick vidare med i en egen undersökning och konfronterade Maria Schottenius med.
Som sagt, lyssna på programmet och avgör själva!
Petter Ljunggren, Medierna
9 Comments
Just lyssnat på radioprogrammet. Helt klart den bästa granskningen av den här ”affären” (SR är så överlägset SVT). Kan dock tycka att det blev något ytligt. Ni kunde ju ha läst upp Andreas Malm ”citatteknik” samt intervjuat honom. Något tuffare frågor när Maria Schottenius inte svarar på frågor utan beklager sig över alla mail hon fått. Vilket inte var ämnet som skulle debatteras.
Jag håller inte med om Lemans antydningar att Petter Ljungren skulle vara partisk. Det skulle vara omöjligt, eller iaf mycket sämre, om personer inom public service inte fick ha något politisktförflutet. Det viktigaste är att det inte märks och att programen är objektiva. Och det är iaf mitt intryck av medierna, att det är objektivt.
Märkligt försvar från Petter, men det kan väl bli så i stundens hetta:
”Och om det skulle vara en synd att ha skrivit för tidningen Arbetaren är det ju något jag delar med bl a Stig Dagerman och Vilhelm Moberg.”
Har de jobbat inom public service?
Olov: Stig Dagerman och Vilhelm Moberg har båda skrivit för tidningen Arbetaren, om jag inte misstar mig.
Därtill tyckte jag att det var ett ganska bra svar från Petter och Tredje Statsmakten AB.
Petters svar duger inte. Först menar han, i arena, att Lars Adaktusson inte kan pyssla med objektiv public service pga koppling till frykyrka sedan menar han att det är fel att ifrågasätta objektiviteten hos en person som varit aktiv i SAC och skrivit för Arbetaren.
Det är lite fegt att Petter hukar för denna problematik och försöker leda uppmärksamheten till ett närmast oviktigt sakfel.
Petter visar med sitt svar att han inte förstått vad Lemans kritik handlar om. Eller så låtsas han inte förstå. Hur som helst är det lite pinsamt. Det handlar inte om att stämpla fackligt aktiva. Det handlar om att Petter först ifrågasätter Adaktussons objetkivitet med tanke på dennes frikyrklighet. Detta samtidigt som han ser det som tokigt att ifrågasätta långvarit skrivande för Arbetaren och aktivism inom SAC ur objektivitetssynpunkt. Hyckleriet är talande.
Vad Petter menar är att allt som är vänster är objektivt och normalt och inte behöver klassificeras medan man måste understryka det politiska och ideologiska (även när kritiken inte är politisk) hos någon med liberala åsikter.
Lemans svar på kritiken finns här:
http://jonathanleman.blogspot.com/2008/02/replik-och-repliksvar.html
Svar till Linda och Robert:
1. Jag gjorde ett porträtt på Adaktusson, inte för att hävda att man måste vara värderingsfri. Det är en olycklig missuppfattning, läs gärna artikeln i Arena (finns på nätet). Tvärtom tycker jag illa om journalistik som försöker vara kallt neutral, de bästa journalisterna har en drivkraft som kommer av känslor och värderingar. En annan sak är ju att man ska vara saklig, balanserad och journalistiskt hederlig.
Jag har inget emot att man porträtterar mig och berättar om mina drivkrafter. Det Jonathan Leman gör är emellertid något som liknar en slarvig jakt på det han tror är komprometterande uppgifter, för att kunna driva att ett reportage han är missnöjd med skulle ha tillkommit med någon slags politisk agenda. Byggstenarna i denna ”granskning” är att jag varit medlem i fackföreningen SAC och skrivit för tidningen Arbetaren, och han insinuerar att jag försökt dölja detta. Det är naturligtvis nonsens.
2. Det andra spåret han driver är att jag etiketterat kritikerna av DN Kultur som (ofta) liberala och då själv förtjänar att etiketteras som ”syndikalist”. Han vill gärna ha ”varudeklarerade” journalister. Jag tycker det är en väldig skillnad på att försöka presentera en debattör – som i fallet med kritiken mot DN Kulturs låga ideologiska takhöjd – och på idén att alla journalister bör ange facktillhörighet och tidigare publiceringsställen som någon slags ”varudeklaration”. Däremot håller jag med om att man kan diskutera vilka etiketter debattörer får. Där eftersträvade vi tydlighet och inget annat.
/Petter
”Det andra spåret han driver är att jag etiketterat kritikerna av DN Kultur som (ofta) liberala och då själv förtjänar att etiketteras som ”syndikalist”.”
Du läser slarvigt, kritiken handlar om att hans opolitiska kritik ska klassas som liberal.
”Kritiken mot DN Kultur beskrivs alltså som ett perifert randfenomen som härstammar från ”liberala bloggare”, när kritiken i själva verket kommer från en bred och heterogen skara”, skriver Leman, och menar att vi på ”Medierna” på så vis varit orättvisa och insinuerar att vi haft en dold agenda på grund av påstådda vänstersympatier.
Jag håller som sagt inte med, och har försökt redovisa hur vi tänkt. Och, återigen, den som vill kan ju lyssna på programmet och själv avgöra om vi gör Leman orätt genom presentationen av honom och hans kritik.
/Petter
Problem är att Petter är en vidrig kommunist, det är hela problemet.